Så går en dag

är det till att bli och jag måste nog faktiskt säga att jag gjort små framsteg denna helg, i lördags blev det till att byta elkontakter igen på femtiotalslampan som fick offra sin kontakt till modemet som råkade ut för en liten olycka under ommöblering av vardagsrummet. Hittade en annan sladd här hemma i min elektronikpåse, kollade lite på kontakten och övervägde en stund, - Den borde fungera på lampan! Och det gjorde den :-) Nu lyser lampan fint i köket igen och modemet fungerar!

Så fick Emma för sig att hennes bokhylla inte skulle få vara rumsavdelare längre. Den skulle få förflytta sig till vinden för förvaring. Lite övervägande och tanken om att jag och Linda skulle kunna bära upp den på vinden var kanske lite optimistisk...så vi började skruva och det fungerade fint så länge det var skruvar men sedan kom slitna insexbultar...argh vad vi slet, med tång, insexnycklar och en drink i handen så klarade vi det och det blev skifte av möbler i vardagsrummet IGEN! Nu är Emma lite nöjdare men inte fullt ut nöjd men nöjdare :-P 

Och så idag tröttnade jag på att mitt avlopp kan ta emot så sjukt lite vatten trots att jag rensat massor av gånger och stuckit ner fingrarna hur långt som helst men det hjälper ju liksom inte. Har trott att det var nåt fel på lutning eller så, men idag när jag slet upp golvbrunn ännu en gång såg jag en liten rund lucka som det var en skåra i, öppnade den med en enkrona och taaddaaa där kom man liksom in under plasthöljet och nu kan vi snacka rensa avlopp :-p Jag vill inte ens veta hur gammal och vems skit som låg där men nu slurpar det skitfint i avloppet och jag kan släppa ut mitt badvatten utan diverse anordningar för att undvika översvämmning.

Envishet är en dygd har någon sagt och jag är beredd att hålla med.

ofta glömmer hon bort sin tacksamhet,

allt det hon prisar och det hon besjunger.

Förblindad gömmer hon sig i en ensamhet som klär henne,
som styrker henne,
men inte för henne framåt.

Men så plötsligt påminns hon,
dimman lättar och hon ser de vackra, fina diamanter som väntar på henne.

Trofasta. 

Och hon borde jubla,
men hon är bara lättad,
och hjärtat får luft,
frisk höstklar luft.

Hon känner vemod och tacksamhet.

Hon borde vara så nöjd, tillfreds, men det är oro i kroppen...

Kan du inte bara ligga nära ett tag? Så jag får vara den lilla skeden som får tröstas och få viskat i örat att allt blir bra....kan du inte bara ge mig det?

För ikväll är det tomt och det är saknad.

En fin helg i Smålands skogar är slut.
 
Vi har plockat svamp, ätit gott, och njutit av naturen,
sol, sjö och gitarrspelande.

Kaffe på en altan med en spegelblank sjö.

Så många fina möten, 
många ord som fastnade djupt,
 och gemenskap över så många gränser. 


Visshet, 
för du är där, 
så nära, så nära,  
allt närmre, 
för var dag.

 

Annas bilder får tala  
www.annacristina.blogg.se

~

 Frågan ekar i mitt huvud,
varför?

Du tog för dig och du slet i det som inte var ditt,
trängde dig in i ett sår som började få en tunn sårskorpa.

Hon har kämpat så hårt för att få den tunna hinnan att hålla.

Men varför ser du inte vad som faktiskt sker?
 
Hon står,
 på vacklande ben,
men hon står,

helt utan stöd, 
för hon är buren, 
men det är inte du som bär. 

Hon har tagit flera steg,
stapplande steg på den väg som hon ska gå,
men vem är du att bestämma vägen?

För hon flyr inte längre, 
men det ser du inte, 
varför?  

Varför blundar du inför gråskalans nyanser,
förblindas du av det svarta och det vita,
tydliga kontraster i en enkel värld?

Men det är inte jag,
det kommer aldrig vara jag.
 
För rätt ligger så nära fel,
gott så nära ont,
glädje så nära sorg.

Vad vet vi?

Hon förförs av nyanserna,
det vill hon kalla livet, 
 
- ta det inte ifrån henne,

för hon tar sig framåt,
på hennes väg,
mitt liv.

Vad är det som gör ont i dig?

~

Hon rodnar när han tar hennes hand,
han frågar med trevande röst om han får följa henne hem,

hennes hjärta skriker ja,
men hon tvekar och trycker hans hand,
viskar ett svagt ja i hans öra

Nattens mörker sluter sig kring de två,
kall blöt asfalt doftar,
och tystnaden smeker ett varmt ansikte. 

Bekväm tystnad i en gemenskap.

En uppdatering i vanliga ord kanske vore på sin plats, det var länge sedan nu.

Det händer mycket samtidigt som livet har ett stort leende vänt mot mig, ibland iform av ett hånleende och ibland med ett varmt kärleksfullt leende ;-)

Plugget tar minimalt med tid, det känns bara som repetition från lärarprogrammet och förra terminen. Dock är det sjukt mycket mer intressant då vi jobbar tvärvetenskapligt vilket gör det mer verklighetsanknytet, det gilllas starkt! Denna chilla inställning till skolan kommer säkerligen ändras på fredag nästa vecka när vi får vår hemtenta ;-)

Har dejtat studievägledningen och vaskat i min framtid, just nu lutar det åt att ta ut en examen i pedagogik eller psykologi (stora frågan är i VAD, men det lutar åt pedagogiken ändå och läsa nån psykkurs utifrån intresse) och sen hör och häpna avsluta lärarutbildningen för att kunna jobba ute på golvet inom förkola men samtidigt ha alla chanser att kunna jobba på andra nivåer inom förskolan, organisation, handledning etc.
Nästa veckas möte med studievägledningen på lärarutbildningen får utvisa om detta kan gå att få till på något spännande sätt!

Det roliga och sköna i denna historia är att jag om ett år kan ta ut en kand. examen i pedagoik och det är lite coolt och det FINNS ett slut på detta pluggande om jag skulle vilja, men VILL jag? :-P
Det var iaf skönt att bara veta att det finns en ände, detta har kännts som ett evighetsprojekt som bara börjar om HELA tiden.

Det klarnar mer och mer, sjukt tacksam över det!

Annars har jag tränat en del med Andreas och utan Andreas, roligast är ändå med ;-)

Borde ha gjort något slags "före och efter" projekt av det här med träningen för jag märker ingen skillnad och det är trist, fast jag är fortfarande motiverad.

Fick ett glädjande besked idag efter otaliga provtagningar och misslyckade stick i armvecket att jag troligtvis inte har diabetes som min läkare befarade när jag lämnade in ett sockerprov som var way to high, måste ha berott på Annas cookies som jag åt en halv av kvällen innan jag lämnade provet första gången.

Ja vad händer mer...jo BOKEN är klar, väntar fortfarande på mitt första ex så jag kan få kolla själv hur den ser ut innan jag börjar min marknadsföring ;-) 

Anna sjunger och arbetar fortfarande med "Hon blir svårare att nå". Andreas och jag kommer med nåot förslag här och där, något ord, nån höjning eller så ;-) 
Den växer fram och det är lite coolt :D

Nu ska jag plugga lite, steka cocospannkakor, föreläsa mig och jobba ett pass ikväll för att sen åka till smålands djupa skogar till det Eiderbrantiska palatset för en helg tillsammans med cellgruppen :-) 

Uppdatering slut!

  

Hon kunde inte ha älskat dig mer än att låta dig gå,
hon tog din hand så många gånger,
förde dig hem till henne,
till hennes hamn,

-  men du gick.

Så innovativ,
alltid nya vägar för din flykt,
så lurade du henne gång på gång.

Den lilla människan som gav allt för bara en sekund,
nu sliter hon sig loss,
med all sin sista kraft,
med all sin sista smärta slår hon sig fram. 

Brottas med ett förflutet som klarnar men samtidigt bleknar,
och kvar finns bara skuggor.  

...jag har bytt min första stickpropp på min femtiotalslampa, och det brinner inte, strömmen gick inte och alla fingrar är på sin plats :-)

ÅH VAD BRA DET KÄNNS!!!

Fredag idag, solen skiner, jag har gjort mitt obilgatoriska, fika med Isabelle väntar, träning och Sex and the city med Anan och Josefin ikväll!

Skönt!

En oro har slagit rot inuti henne,
hon känner inte igen det som känns nu,

hon får små ledtrådar om att inget är som det ska,
kroppen säger nej.

Hon är lite rädd för framtiden,
och hon skulle bara vilja höra orden - allt är bra.

Men tystnaden ekar.

Hon ser på honom,
avgudar det hon ser,
och det glittrar till i ögonen på henne och den salta vattendroppen faller ner längs kinden.

Hon gick men du vet,
hon kommer alltid tillbaka.

Men du släpper inte in henne igen,
hon bankar och slår på dörren,
den dörr som fungerar som en fasad mot allt det som hon rör vid.

Hon gnäller och hon klänger,
som ett barn klamrar sig hon fast när du försöker gå.

Hon är så jävla rädd, vad har hon gjort?

Blundat och inte velat se att hon har gått över en gräns för så länge sedan,
en gräns som kallas värdighet.

Förblindad av allt överflöd har hon sorterat bort,
slängt och distansierat sig för att kunna andas.

Hon har lekt,
men det knivskarpa trycket över bröstet är inte lek.

 - hon vill inte förlora,
   vad?