ett nytt år...
...det är - 12 grader ute och jag ska få leka i snön,
jag har kokat kaffe och stoppat ner platsmuggarna (och kakorna :-P)
ska packa det sista sen kommer Erik.
Vi ska åka till Vätö och fira nyår och ha mys i
raggsockar, bastu och bara ha det sådär sjukt enkelt,
som det är med dom finaste.
tacksam :-)
Nu ska vi skaka rumpa för att bli varma i hjärtat!
Gott Nytt År!
Emma...
...jobbar sitt sista pass imorgon,
nu tänker hon resa med fin fina vänner,
och så söker hon jobb,
för att våren kanske ska få bli lite annorlunda.
Fruktsallad MED grädde :-)
Förvandlingen
Så gnistrande nära,
underbar värme från den kärleksfulla hand som kan sin väg,
de båda lyssnar och pratar i en växelvis dans.
Så nära mellan de olika ytterligheterna,
sorg - glädje,
en omaka duett delar en kopp kaffe,
två människor delar sitt rätta element.
Så nära ännu en gång,
en rörelse med känslan av en ny framtid.
En känsla som delas,
klädes i ord och förlorar sin styrka,
en kamp mot viljan framförd av visheten vinner sin triumf.
~
För,
"kärleken ställer sällan några frågor,
för om vi börjar fundera blir vi rädda.
Det är en oförklarlig rädsla.
Därför frågar man inte - man gör.
Man tar risken".
- vid floden Piedra satte jag min ned och grät
och så talar också dina osagda ord,
jag hör dem så klart och tydligt
knivskarp är din röst och jag behöver det.
Fika med Malin
...en stor kopp kaffe och inhandling av de sista julklapparna!
Norrköping tur och retur...
Hon väntar på dig,
åtråns spel är inte över ännu och du vet det så väl.
Kvällen är alltför sen och natten smyger sig på med sina svarta slöjor som rättfärdigar tvåsamheten,
samtidigt som mörkret faller och får ensamheten smärtsamt påtaglig.
Hon försöker inte ens dölja sin darrande hand när den landar allt för nära din.
Så fint skälver hennes kropp under dina händers målmedvetna dans,
och hon ber med läpparna hårt tryckta mot din nakna hud om mer,
något som inte tar slut,
- en evighet.
~
Ord från ett smärtsamt vackert landskap längs E4.an fram och tillbaka till Norrköping.
....resa borde man göra oftare och jag saknar att lägga mil efter mil bakom mig ensam eller tillsammans, helst tillsammans och du vet det...
Idag gjorde den här kvinnan mig sällskap:
- I natt tänker jag på dig
I natt är allting lätt
Och tiden går rätt
Den går för att vi två ska mötas igen.
Lyssna på henne!
Ernst med mamma och pappa :-)
Det som klär hennes inre med en tunn hinna av frost...
Hon vet att hon inte kommer vinna det här,
en ilande känsla av visshet sprids längs ryggraden,
hon går in som en märkt förlorare,
insikten kommer samtidigt som kylan letar sig in i hennes blöta gympaskor.
Men när hon går där,
ensam hem i en vinterljus natt,
och värmen från en annan kropp och människa ovillkorligt lämnar henne,
säger känslan i magen att hon är påväg åt rätt håll,
stegen leder mot det som hon önskar,
ett liv hon vill leva,
och aldrig har hon varit så mycket hon.
En säker känsla i magen viskar att hon inte behöver vinna,
för vad finns att vinna?
- kärlek och trygghet är ingenting man vinner.
Hon har vunnit sig själv ännu en gång och den insikten får den vita snön att gnistra till i gatlyktans sken och musikens toner finner sin väg rakt in i hennes hjärta.
Hon släpper in den människa som hon klär i framtidens kläder,
en vacker man som finns där och rör vid hennes inre när hon ber om det.
En man som ser vad hennes hjärta längtar efter,
men känslan av att han spelar sin roll utifrån ett välskrivet manus är genomträngande och klär hennes inre med en tunn hinna av frost.
Hon kämpar i tysthet mot det kalla,
men med dåligt resultat,
och det lägger sig som ett tryck över bröstet som hon inte kan dölja,
för hon vill inte leva i det mellanland dit han ibland tar henne,
där hon mot allt förnuft stannar kvar och han med all säkerhet försvinner.
Det är en situation som passar henne illa,
och när natten går över till gryning kommer insikten att hon har förlett sig själv igen,
hon förlorade det viktigaste.
Och hon vet,
att den kvinnan som är hans.
hon som kan spela sin roll har fått ta sin plats,
och morgonens solstrålar suddar ut allt det som har sagts och delats dem emellan,
och hon tänker:
...så mörk är natten i midvintertid,
och ilskan slår emot henne,
för hon har ingenstans att fly,
du har ditt ljus,
det som aldrig viker av,
det enda hon har nu är sin ekande tomhet,
och hon vet att hon ljuger,
men det är hennes sanning som du aldrig velat se.
Resumé
Nu borde jag åka härifrån,
allt lockar med sin strålglans,
och det sliter i mig,
jag tror det kallas livet för det kallar och det drar.
Handlingsförlamad,
vill allt och ingenting.
Så många saker på min lista,
men jag tycker inte om att lämna,
har nog alltid haft svårt för det.
Kommer tillbaka till ett annat Linköping,
ett liv som bjuder på något annat än den här hösten,
och är det fel att jag krampaktigt håller i ett minne, när hon faktiskt går?
För handlingarna betyder inte så mycket,
det är känslan,
våren för med sig en varm känsla,
jag är framme vid halvtid.
Kommer tillbaka med blicken fäst högre, längre och vidare.
Edge of desire
- Don't say a word, just come over and lie here with me.
'Cause I'm just about to set fire to everything I see.
I want you so bad I'll go back on the things I believe.
There I just said it,
I'm scared you'll forget about me.
...och det vill du kalla för kärlek
Hon undrar om hon drömt,
allt det där som värmer hennes inre,
för de minnen som hon bär med sig stämmer inte överens med den verklighet som möter henne,
en verklighet som sprider sig likt en kall ilning längs hennes ryggrad,
den sköljer bort allt det som var hennes sanning,
och hon vacklar i en efterdyning av tystnaden och kylan,
hon är osynlig.
Kraften tar slut,
allt rinner ur henne,
och hon tar sin tillflykt till ensamheten.
En ensamheten där han finns,
i känslan av inbillad trygghet,
ett substitut som krampaktigt håller hennes hand,
förlamad av rädsla att förlora.
Hon förför honom i en sammansvetsande dans av tårar,
han vet att han kommer att förlora henne när dagen gryr,
för hon finns inte där,
hon är så kall,
och han vet vart hon går när hennes längtan för henne,
stegen leder henne bort från honom,
fram till hennes hjärta, där kärleken till det omöjliga bor.
Men han njuter hennes svaghet och brutenhet för stunden,
och rör vid hennes blödande sår,
när inget försvar finns kvar hos henne tar han vad han vill ha,
och hon ger honom vad han vill ha, för närheten helar för stunden,
och han njuter de ögonblick han får,
för han vet att växlingen kommer snart,
erfarenheten och sanningen viskar att hon kan slå om i nästa andetag,
och när skuggan lägger sig över hennes ansikte har han förlorat kvinnan han håller i sin hand,
hon kommer att gå,
visshet,
med två ihåliga ögon och ett ekande inre vänder hon honom ryggen.
- och det vill du kalla för kärlek,
men du vet att du har fel,
det äter upp dig innifrån,
det gnager och det tär.
Antagen...
Idag kom beskedet och det blev ett klartecken,
- hon klickade i ja och skickade iväg svaret utan att tänka.
Jag väljer nu,
inte imorgon.
...
Ps 38
orden finns inte,
men svaret finns där,
låt det bara bära.
Just nu
Pepparkaksbak
- hon känner sig såhär,
suddig,
difus,
och allt annat än rationell.
Hon är ledsen,
långt in i själen är hon ledsen.
och mitt i allt det så säger hon tack,
ett varmt stort tack,
längst in från hjärtat,
tack.
orkar inte nu
Men Gud ta mig bara härifrån,
jag orkar verkligen inte längre.
Det är när ens eget beteende biter en i själv i svansen som man förstår innebörden av handlingarna man utför.
Vill bara bort, nu!
Det vet bara jag...
En uppdatering kanske är på sin plats,
har inte blivit så mycket skrivet på sista tiden, orden faller sig inte naturligt och passar inte ihop,
kanske som ganska mycket i mitt liv just nu.
Har haft tre sjukt roliga dagar i Norrköping, gruppen har totalt tappat all sans som fanns från början :-) Vi har både haft Sandra som potenciell lunchlåda, bakad i pizzaugn, disikerat ägg, blåst plasthandskar och skrattat hur mycket som helst, sådär från magen!
Idag fick vi vara i Linköping, och det blev en tidig dag.
Cyklade hem och kröp ner i soffan,
pluggade lite och tittade på Bonde med lunchlådan i famnen.
Fick finaset julkortet och jag blev så himla glad :-)
Promenerade till stan och fixade ny mobil och lite grejer.
Blev fångad av Lovisa på bibblan och fick prata en stund, mysigt!
Ramlade hemåt i halkan med Daniel i fonen,
vi åt middag tillsammans på distans,
han på IKEA och jag i mitt kök,
och hade vår numera traditionella telefonsession för dagen,
en skön stund med många tankar,
framtid och dåtid i en ganska rörig mix,
men med en klar mening.
Kvällen fortsatte med en fika på stan med Helen,
och som vanligt klockren fika,
så sköna ord, så bra skratt, så mycket inspiration och så mycket kraft.
Leendet sitter kvar nu när jag krupit ner i soffan igen och värmer mina fossingar som är lite mer av iskaraktär än något annat.
Mammas pojkar kanske?
-
önskar jag kunde formulera,
bara något,
men alla ord har blivit stumma,
musiken säger mer än orden,
och jag sjunger,
den sången vi sjöng,
du spelade och vi sjöng tillsammans,
och du andades så nära,
så nära mitt hjärta.
-
...
Ett stort nej ekar i mitt huvud.
Kan inte acceptera för det är inte okej, det är bara inte okej.
Ögon förblindade av en känsla som doftar makt tittar på mig och ser förbi.
Och jag förstår nu,
att du aldrig sett mig,
det som är jag.
Och ilskan blandar sig med en känsla av sorg och befrielse.
