Utan dig
Hon har ingenting att säga,
orden fastnar och käken spänns,
det finns ingen, ingen som gör henne så genomskinlig,
så som du gör.
Hon vill inte minnas,
hon vill leva i sin bitterljuva förnekelse för alltid,
men världen stannar inte,
den gör sig ständigt påmind och det sliter henne i bitar.
Hon ser på avstånd,
i din värld finns hon inte längre,
rationellt bortvald och din framtid ser så ljus ut,
på avstånd.
Du har kasserat och kvar ligger hon med naken hud på kalla blöta höstlöv.
Förlåt hennes naiva blåa ögon som inte ville förstå,
du dödade henne så långsamt,
och mot svart asfalt smetade du ut hennes blodröda hopp,
det gör fortfarande ont.
Insikten får paniken att sprida sig i bröstet,
en kall sorg gör den oundvikliga insikten skoningslös,
hon måste gå och hon måste stå stark,
för att möta det som är hennes liv, utan dig,
tillsynes ensam,
men aldrig övergiven.
När du klär av dig
Jag skulle säga nåt om jorden nånting om hur jävlig mänskan är Jag sökte efter dom perfekta orden det kan gå när du inte är här När du kommer stannar allting av När du klär av dig slutar världen snurra kring sitt nav När du klär av dig Jag hade precis nånting på tungan som kanske kunde göra någon gott Som kunde få en man att sluta längta efter nåt som han redan har fått När du kommer stannar allting av När du klär av dig slutar världen snurra kring sitt nav När du klär av dig Bilden blir flimmer och ljudet blir brus försvinner i ett hål i väggen Nånstans i ditt stora fina vita hus För när du kommer stannar allting av När du klär av mig När du klär av dig slutar världen snurra kring sitt nav När du klär av dig
Glad i själen!
Finaste
Blir så lycklig!
Trofasthet
Lyckan smeker henne,
så nöjd,
så lycklig.
Jag har tagit din hand och det finns ingen väg tillbaka, aldrig.
Du är mitt hopp,
mitt liv,
mitt allt.
Mitt liv är förgängligt men du är trofast,
alltid,
för alltid.
~
Vann kriget med fastighetsskötaren, nu är det konstaterat att det är nåt lurt i lägenheten. Och om det är något att vara glad för ska väl vara osagt för jag kommer ju antagligen får upppleva att väggar rivs och sätts upp i min lägenhet, men jag VANN! Jag har inte haft fel på min näsa i ett år :-P
När jag missat mitt morgonkaffe och läst min organisationsteori åkte dunvästen på och jag mötte upp Andreas vid trädgårdsföreningen för lite träning. Vilken höst vi har, helt otroligt vackert :-) Brukar det vara såhär vackert?
Vi tränade och kämpade ganska så hårt, blandat skratt och hysteriska försök att pressa ut det sista av krafterna. Penchisarna fick nog lite att småle åt idag iaf =)
Vi cyklade hem i solen och lunchade med Josef och det bjöds på trevliga samtal, kaffe och glass. Fin fin lunch!
Sem kröp Emma ner i brassestolen på balkongen och läste eftermiddagens dos av organisationsteorin. Det var underbart skönt i solen och solglasögonen åkte på!
Anna kom på eftermiddagen och sällskapade med mig i städningen, sen dök tjejerna upp och vi har haft bokcirkel här hemma och diskuterat bildfaktorn av Magnus Malm. Sjukt fin grupp och sköna diskussioner <3 Känns riktigt bra och spännande.
Nu är det dags för mig att krypa ner i sängen och försöka ställa om dygnet igen till normal dygnsrytm.
Är tacksam för en väldigt fin dag!
En nästan vanlig söndag
Efter kyrkan lunchade vi hemma hos Andreas och efter lite fix och trix gick vi ut och njöt av hösten, dagens bästa beslut :D
Jag och Rebecka jobbade lite på attityden och fasaderna och skulle vara snygga på bild, vilket bara slutade i stela flickor på bild ;-)
Bjuder på ett axplock!
Rebecka och Emma jobbar lite på attityden ;-)
Emma stelar sig framför grafittiväggen :-P
Emma och Andreas favoritposé, en ganska vanlig syn :D
Rebecka och Emma provar på kändislivet och blir paparazzifotograferade under promenad :-)
Foto: Andreas Klintemyr och Rebecka Skårsjö
Kärlek
Karin Boye:
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
~
Hon lär sig om kärleken,
den enkla, rena,
självklara kärleken som aldrig tar slut.
Hon håller en liten fågelunge i sin hand,
försöker skydda den in i det sista,
men inser smärtsamt att hon måste låta den flyga,
använda sina vingar,
få visa all sin potential.
Hon älskar allt för mycket för att hålla kvar,
du är allt för dyrbar,
och sanningen ännu skymd i dunkel.
Kärleken söker inte sitt,
hon smakar på orden,
innebörden är bitter men sanningen obeskrivligt ljus.
~
Höst
Som en skir dimma över ängen en klar höstmorgon,
så sveper du försiktigt fram i mitt liv,
helt omöjlig att fånga,
den mjuka svepande rörelsen klär min själ med en tunn hinna av förbjuden längtan,
omöjlig att nå,
din utandningsluft smeker fortfarande mitt hjärta varmt.
Hon påminns av den höga och kalla luftens klarhet att din närhet endast är minnen,
minnen hon inte längre äger rätten till.
Och när dagen gryr, flyr du bort,
likt daggens vattendroppar dunstar under solens värmande strålar försvinner du.
Du är en främling,
ni kan inte längre förmå er minnas rörelserna som förde er samman,
och hon vet,
nu besinnar hon tanken,
att du aldrig kommer tillbaka till henne.
Hon accepterar och blickar högre,
ser lönnens färgsprakande lövkrona,
och hon ber med slutna ögon att hennes liv ska få målas med dina penseldrag.
De penseldrag som ger henne styrka och färg,
som ger henne liv,
liv i överflöd.
Oförmåga
En nyupptäckt konkurrens gör henne stridslysten,
en plats hon ägt så länge,
har du nu ersatt.
Och hon kan inte acceptera,
acceptera att hon förlorade dig,
för hennes egen trångsynthet och distansiering.
Nu bränner varje sekund av din beröring hennes hud,
det som aldrig berört henne på djupet får hennes hela inre att skälva,
innifrån och ut.
Hennes läppar formar orden,
- Jag är din, för alltid är jag din!
Men de knivskarpa orden fastnar i hennes inre,
varje stavelse är så tydlig,
men orden är omöjliga att uttala:
att hon vill,
hon vill se dig,
hon vill känna dig,
och hon vill leva dig,
Men rädslan kväver henne och orden från hennes hjärta får inte tillräcklig kraft för att nå fram till dig,
allt förblir osagt,
och jag ser dig sakta gå ifrån mig.
Några fina höstdagar...
...med Tilde och Johanna blev det i Linköping :D
Sötaste unge och jag vet jag är partisk!
Nu är jag lite trött efter några vakna nätter,
träning och god mat.
Sängen väntar och en dag med jobb men först gymmet!
Godnatt!
Nu är den klar...
Eftervärme - samlade tankar om längtan 
Boken finns på www.vulkan.se
Som ett brännande avtryck på min hud, med konturer av din kropp och din själ,
så känns din närhet, den närhet som lämnar mig,
med en känsla av värme,
eftervärme i en ensamhet.
Min bok
:D
