Höst
Som en skir dimma över ängen en klar höstmorgon,
så sveper du försiktigt fram i mitt liv,
helt omöjlig att fånga,
den mjuka svepande rörelsen klär min själ med en tunn hinna av förbjuden längtan,
omöjlig att nå,
din utandningsluft smeker fortfarande mitt hjärta varmt.
Hon påminns av den höga och kalla luftens klarhet att din närhet endast är minnen,
minnen hon inte längre äger rätten till.
Och när dagen gryr, flyr du bort,
likt daggens vattendroppar dunstar under solens värmande strålar försvinner du.
Du är en främling,
ni kan inte längre förmå er minnas rörelserna som förde er samman,
och hon vet,
nu besinnar hon tanken,
att du aldrig kommer tillbaka till henne.
Hon accepterar och blickar högre,
ser lönnens färgsprakande lövkrona,
och hon ber med slutna ögon att hennes liv ska få målas med dina penseldrag.
De penseldrag som ger henne styrka och färg,
som ger henne liv,
liv i överflöd.
