tavlor och sytrådar på en grönblå heltäckningsmatta...
Kom hem till alpstugan till S och O, en aningen hyper efter att ha hämtat ett stort paket hemma från England. Wow säger jag bara. Han är cool. Äger numera en tavla av mig själv och jag är stolt!
Idag har jag städat lite här i aplstugan och försökt få ordning på kursen i socialpedagogik. Inser att det inte var det lättaste att plugga på distans, men jag förösker gör mitt bästa.
Nu ska jag gå och träna med J och imorgon ska jag på assistentkurs i stan. Hoppas det blir bra!
Känslan,
igår.
Obeskrivbar.
Men när jag tänker på det,
går en rysning längs hela ryggen,
från mellangärdet upp till nacken.
En blandning,
av välbehag, oro och lycka.
Jag kom fram.
In under liksom.
Men allt hänger som i en sytråd.
Nej träna var det ju.
Dagens pluggmotivation!
Tredelad
Frustration
Jag skriker
- Ge mig ett liv med mening.
Jag skriker ut i tomheten
- Ge mig en roll, ge mig ett manus.
Vem ska jag spela,
hur ska jag vara,
vad är handlingen?
Berätta för mig, jag lyssnar, jag väntar.
Ta din tid, jag väntar.
Jag hungrar efter din röst, jag längtar efter din vägledning.
Men...
jag hör ingenting.
Verklighet
Ser mig omkring.
Jag ser människor.
Så många människor.
Dom rusar, dom springer.
Händer för ögon och öron.
Ser ingenting,
hör ingenting.
Ingenting...
når dom.
Framtid
Rädsla,
jag vill inte.
Vill inte hamna där..
I verkligheten.
Jag vill räkna min förmögenhet i skratt och tårar.
Jag vill fylla mina dagar med samtal och möten .
Jag vill mäta min lycka i diamanterna som glittrar i de ögon jag möter.
Jag vill se,
jag vill känna,
jag vill höra,
jag vill beröras.
Jag vill se det som dom andra inte ser.
Det är min bön,
Herre, det är min bön!
Mocambique 2007
Födelsedag
Födelsedagskort!
Glasögon
Dom blev det!
Mycket fattigare nu!
Tomrum
Tomrum
Världen ligger öppen,
vidöppen.
Möjligheterna väntar bara lite längre bort på vägen,
bara runt hörnet.
Några steg till, hör du det?
Du viskar i mitt öra,
bara några steg till.
Jag hör,
ja jag hör din röst.
Men jag vill inte lyssna.
Det gör inte lika ont längre, jag överlever.
Paniken sliter inte i mig lika hungrigt som i början men den finns där.
Den har blivit skicklig på att smyga och gömma sig i mina inre rum.
För att sedan gå till anfall med nyvunnen kraft när jag vänder ryggen till och andas ut.
Men jag faller inte lika djupt,
jag faller inte lika handlöst längre.
Som förut.
Jag tar mig upp.
Nu har jag bara ett rum,
ett rum i mitt inre som står tomt,
ett tomrum.
Ett rum att fylla med mig själv.
Lägenheten
Helena hjälper Emma att sätta upp tavlor i det marina rummet :-P
Kvinnor kedjade vid spisen ;-)
Mattajm i köket!
Alias i det oranga rummet!
Skulle önska att dessa människor var en ständig inventarie i vardagsrummet!
