Så går en dag

Tomrum

Världen ligger öppen,

vidöppen.

Möjligheterna väntar bara lite längre bort på vägen,

bara runt hörnet.

Några steg till, hör du det?

Du viskar i mitt öra,

bara några steg till.

Jag hör,

ja jag hör din röst.

Men jag vill inte lyssna.

Det gör inte lika ont längre, jag överlever.

Paniken sliter inte i mig lika hungrigt som i början men den finns där.

Den har blivit skicklig på att smyga och gömma sig i mina inre rum.

För att sedan gå till anfall med nyvunnen kraft när jag vänder ryggen till och andas ut.

Men jag faller inte lika djupt,

jag faller inte lika handlöst längre.

Som förut.

Jag tar mig upp.

Nu har jag bara ett rum,

ett rum i mitt inre som står tomt,

ett tomrum.

Ett rum att fylla med mig själv.