Är lite orolig...
...över min konsumtion av julpsalmer och det är inte ens december, jag är helt såld och går här hemma och skrålar i alldeles för höga tonarter ;-)
Annars skriver jag nu min omteneta efter min vecka på "Teneriffa", det verkar överkomligt men det är alltid segt, en process, en jäkla förlossning att få fram 6 sidor text, tur att man ändå gillar att skriva.
Försökte flörta med Andreas för att han skulle skriva mina diskussioner om flexibla anställningar och jag skulle få montera hydraulik och bli manligt skitig men herrn hade vissa invändningar :-P
Livet pirrar lite i magen just nu,
solen strålar in i mitt vardagsrum och får snön på balkongen att gnistra vackrare än vackrast,
jag tar in och njuter,
minns,
längtar,
och funderar.
Vill inte se hela spelplanen och utan vill leva nu, bara just nu, i denna sekund, i denna mänskliga värme.
Jag tänker inte vara orolig, det tjänar ingenting till,
vänder blicken mot solen och låter strålarna värma min rosiga kind,
och är här nu.
Vilken vecka...
den här veckan har varit så dubbel....kan inte beskriva den på något annat sätt.
En fin helg med favoriterna i Holland i bagaget som värmer, två tentor som hänger över mig och gör mig (o)medvetet stressad och oharmonisk.
Sådan glädje men så kommer sorgen, vi rår inte över livet och vad som händer, det är så påtagligt och det gör mig ödmjuk och jävligt blödig.
Fin kväll med Simon och anton i onsdags med bra samtal, filmkväll hos Axel igår med tänkvärda och braiga kortfilmer om kärlek, piroger fick vi också...där i mellan tentaskriver jag och Anna och vi har så kul och det går sakta framåt i lagom tempo.
Ovisshet inför framtiden, väljer jag rätt, ska jag säga ja eller nej.
Snön ligger vit överallt och lyser upp, längtar nästan efter skidåkning och en termos med kaffe. Julmusiken hörs ständigt ur mina högtalare, den gör mig varm.
Idag bryter solen nästan sig fram genom molnen och får istapparna på balkongtaket att glittra.
Idag väljer jag glädjen och lämnar min oro, för du bär den, du bär mig.
Elins finfina collage från Hollandsvistelsen :D
Ikväll blir det gymmet, höjning till 80 kg i benböj idag, det är en milstolpe.
Det är inte...
...varje dag man startar dagen med julpsalmer, tänk "Gören portarna höga" på orgel och storstädning, mina grannar måste hata mig ;-) Men jag har julstämmning så det struntar jag i fullständigt!
Snart kommer Anna och vi ska skriva essä, javisst!
Klurar
Funderar och klurar, skulle en grön skjorta passa mig?
Den här karriärplaneringsgrejen i skolan och Friskis och Svettis-grejen får mig att grubbla, fundera och klura många många gånger om.
Lära för livet, det tar liksom aldrig slut, jag kommer aldrig bli klar :-P Men man måste ju ha pengar, leva av något, leva för något?
Njuter i fulla drag av den fina vintern vi fått, ljus fin vit snö, adventsljustake och ängel (några tomtar) hos mig, det är sååå fint, I luv it!
Punka på cykeln idag efter strömavbrott i skolan, dumpade cykeln utanför Andreas dörr som var låst (till mitt försvar) och världens finaste har lagat mitt punkterade bakdäck trots huvudvärk och telefonmöten, du är guld, silver och diamanter i ett!
Ser fram emot pepparkaksbak, adventskonsert och mysiga soffkvällar, vinter på det här sättet får det gärna vara för min del :D
Närvaro - frånvaro
Du finns i varje andetag,
i varje skugga,
och i varje ögonblick.
Dina konturer och dina färger är utsuddade,
men du finns ändå kvar,
i varje cell finns du,
och då hjälper det inte att blunda,
för din närvaro är tydligare än någonsin.
Knowing she's there
Knowin' she's there makes it possible to live.
Knowin' she's there givin' all she's got to give.
And when the road got long and the load got heavier,
She'd whisper, "Babe, I'm in love with ya."
And made it easier to bear knowin' she's there.
Knowin' she's there when I reach out in my sleep.
Knowin' she's there to hold me when I'm weak.
And when the nights got cold and the days got drearier,
She'd whisper, "Babe, I'm right here with ya."
And made it easier to bear knowin' she's there.
Why did it make me take the lady's love for granted?
How could I live so deep in a woman and never notice a change?
Why doesn't any love ever go the way you planned it?
And why doesn't any woman ever stay the same?
Now knowin' she's there instead of bein' here with me,
Just knowin' she's there givin' him what she gave me,
And it ain't that I can't live without it,
But every time I think about it,
Somethin' inside me screams, somethin' inside me burns.
I feel somethin' inside me tear, knowin' she's there.
Dr Hook
...när natten har för få timmar för att bära mina tankar...
Perfektion
den här hösten som nu kanske kan kallas vinter är underbar på många sätt och vis.
Imorse när jag åt frukost efter en timmes morgonpromenad i ett vackert snövitt landskap kunde jag inte tänka på något annat än perfektion, solen som bryter sig fram mellan molnen och låter snön gnistra av all sin kraft på trädgrenarna och taken, det är underbart!
Perfektion i all din storhet,
perfektion i din nåd!
När känslan inte bär en framtid
Han viskar nära hennes hud,
du är så vacker, så bländande vacker.
Han smeker hennes kind och hon faller djupt in i hans ögon,
känner hans välbekanta andetag,
allt var så länge sedan men så smärtsamt nära.
Tårarna letar sig ner för hennes kinder och hon ber,
lämna mig inte nu,
ensamheten förgör henne sakta och hon bönfaller,
vidrör mig och ge mig färg, gör mig synlig, ge mig liv.
Hon känner honom,
mannen bredvid henne är nära,
så väldigt nära och hon borde be honom göra verklighet av hans obevekliga vilja att gå,
att lämna och välja det som inte känns.
De vet båda sanningen,
en symbol av odödlig kärlek finns mellan dem,
men känslan bär ingen framtid och nu hon står inte ut längre i en längtan som han belyser med sin närvaro.
Hon står inte ut i närvaron av sig själv och frånvaron av dig som hon ännu inte känner.
Hon förnedrar sig själv ännu en gång,
på sina bara knän ber hon dig,
ge mig allt,
men hon krossas mot marken i ett nekande svar hon vet kommer,
för hon klarar inte själv av att lämna,
att gå.
När tar det slut?
När finner du mig?
Då kör vi...
...cyklar ner i all snö till stan och kapar av håret, fikar med Annis och börjar resan mot gyminstruktör Westerdahl, eventuellt, kanske, möjligtvis :-)
Trösklar
Funderar på det här med trösklar...inte trösklar som man har hemma, utan mentala trösklar, varför är vissa så höga och några så väldigt låga?!
Andnöd
Dina vackra fingrar sluts kring min hals,
de varma händer som förut smekte min tunna hud gräver sig nu djupt in och lämnar ilsket skrikande röda märken efter sig.
Här finns inte luft tillräckligt för oss båda och syrebristen kväver mitt hjärta,
ett hjärta som fortfarande i dödsryckningar slår för dig,
för dig,
du som förintat mig.
Ilskan slår henne rakt över ansiktet och smärtar mer än dina handlingar.
Inte en gång till,
aldrig en gång till.
För hon vill möta sin kärlek,
den som överstiger allt hennes förstånd och all rimlighet,
den kärlek som golvar men fortfarande bär,
bär i evighet.
Hon längtar efter den som älskar henne längre än vad hon någonsin kan förstå och begära,
längtar efter den som ser henne för den hon är,
i all sin brustenhet.
Men först måste hon älska sig själv,
mer än spegelbilden som du gav henne.
En spegelbild som fortfarande är alltför attraherande och förför hennes inre skoningslöst.
Men sanningen är att den bleknar,
långsamt träder hennes verkliga bild fram i ljuset av din storhet,
du fyller i hennes konturer,
helar och renar inifrån och ut,
håller med en trofasthet som aldrig sett sitt like.
Hon äger hoppet.
