Så går en dag

Han viskar nära hennes hud,

du är så vacker, så bländande vacker.

Han smeker hennes kind och hon faller djupt in i hans ögon,
känner hans välbekanta andetag,

allt var så länge sedan men så smärtsamt nära. 

Tårarna letar sig ner för hennes kinder och hon ber,
lämna mig inte nu,
ensamheten förgör henne sakta och hon bönfaller,

vidrör mig och ge mig färg, gör mig synlig, ge mig liv. 

Hon känner honom,
mannen bredvid henne är nära,
så väldigt nära och hon borde be honom göra verklighet av hans obevekliga vilja att gå,

att lämna och välja det som inte känns.

De vet båda sanningen,
en symbol av odödlig kärlek finns mellan dem,
men känslan bär ingen framtid och nu hon står inte ut längre i en längtan som han belyser med sin närvaro. 

Hon står inte ut i närvaron av sig själv och frånvaron av dig som hon ännu inte känner.

Hon förnedrar sig själv ännu en gång,
på sina bara knän ber hon dig,
ge mig allt,
men hon krossas mot marken i ett nekande svar hon vet kommer, 
för hon klarar inte själv av att lämna, 
att gå. 

När tar det slut?

När finner du mig?