Det har...
...liksom skett ett litet under, jag som verkligen hatar att springa har numera på mindre än en vecka sprungit tre hela gånger, varav två gånger var med lånbenta mannen och vi blev inte osams, det är helt otroligt!
Och det liksom flyter på och känns nästan bra och jag flåsar bara lite hysteriskt ibland... ;-)
Igår började det dock göra ont i knät igen så nu blir det hårdträning med Beckas knäövningar så att jag hinner stärka upp det ordentligt så det inte pajjar.
Igår sprang vi med reflexvästar, de är status det :-P
- Jag, en löpare med reflexväst... trodde aldrig det skulle hända... men än är inte undrens tid förbi...
(... och ja, det går assegt med uppsatsen :-P)
365 dagar...
Idag är det ett år sedan vi stod i ett snövitt landskap och kysstes i smyg,
ett år sedan vi inte sov en endaste blund på vänners golv,
ett år sedan jag kysste dig på gatan och fick mig en smärre chock,
ett år sedan Emma somnade på Tildes babyfilt,
ett år sedan vi famlade i kärlekslullig ovisshet.
Men jag visste att det var till dig jag skulle,
jag ville inte,
inte för allt i världen,
men jag längtade till dig,
min själ törstade,
jag längtade så mycket så att jag lämnade min egen jul för att åka till dig och leva hemligt i två veckor,
smyga och smussla...
frihet på ica,
i bilen,
i skidspåret.
Så mycket kaos det skapade men det var det värt, tiotusengångerom...!
Vackra vinter.
Idag sitter vi i Stockholm,
det har gått så fort,
idag står vi på tröskeln till vårt första gemensamma liv,
ett liv utan att packa ryggsäckar för flera dagar och planera,
vår lägenhet,
vårt hem.
Ett nytt liv med det som är vi.
Idag sitter jag med ett vackert halsband runt min nacke och ska slutföra mina sista göromål i Linköping.
Det är början på en ny tid och jag fick kyssa dig farväl i morse när du, snygg som få åkte iväg till ditt nya jobb, till ditt nya liv och jag är så stolt och glad att jag får vara en del av det.
Tack för 365 dagar, jag har aldrig mått så här bra, du är min balans.
<3
