Så går en dag

Dina vackra fingrar sluts kring min hals,
de varma händer som förut smekte min tunna hud gräver sig nu djupt in och lämnar ilsket skrikande röda märken efter sig.

Här finns inte luft tillräckligt för oss båda och syrebristen kväver mitt hjärta,
ett hjärta som fortfarande i dödsryckningar slår för dig,

för dig,
du som förintat mig.

Ilskan slår henne rakt över ansiktet och smärtar mer än dina handlingar.

Inte en gång till,

aldrig en gång till. 

För hon vill möta sin kärlek, 
den som överstiger allt hennes förstånd och all rimlighet,
den kärlek som golvar men fortfarande bär,
bär i evighet.

Hon längtar efter den som älskar henne längre än vad hon någonsin kan förstå och begära,
längtar efter den som ser henne för den hon är,
i all sin brustenhet. 

Men först måste hon älska sig själv,
mer än spegelbilden som du gav henne. 

En spegelbild som fortfarande är alltför attraherande och förför hennes inre skoningslöst.

Men sanningen är att den bleknar, 
långsamt träder hennes verkliga bild fram i ljuset av din storhet, 
du fyller i hennes konturer, 
helar och renar inifrån och ut, 
håller med en trofasthet som aldrig sett sitt like. 

Hon äger hoppet.