Så går en dag

Hon har ingenting att säga,
orden fastnar och käken spänns,
det finns ingen, ingen som gör henne så genomskinlig,
så som du gör. 

Hon vill inte minnas,
hon vill leva i sin bitterljuva förnekelse för alltid,
men världen stannar inte,
den gör sig ständigt påmind och det sliter henne i bitar.

Hon ser på avstånd,
i din värld finns hon inte längre,
rationellt bortvald och din framtid ser så ljus ut,
på avstånd.

Du har kasserat och kvar ligger hon med naken hud på kalla blöta höstlöv.

Förlåt hennes naiva blåa ögon som inte ville förstå,
du dödade henne så långsamt,
och mot svart asfalt smetade du ut hennes blodröda hopp,

det gör fortfarande ont.

Insikten får paniken att sprida sig i bröstet,
en kall sorg gör den oundvikliga insikten skoningslös,
hon måste gå och hon måste stå stark,

för att möta det som är hennes liv, utan dig,
tillsynes ensam,
men aldrig övergiven.