Det som klär hennes inre med en tunn hinna av frost...
Hon vet att hon inte kommer vinna det här,
en ilande känsla av visshet sprids längs ryggraden,
hon går in som en märkt förlorare,
insikten kommer samtidigt som kylan letar sig in i hennes blöta gympaskor.
Men när hon går där,
ensam hem i en vinterljus natt,
och värmen från en annan kropp och människa ovillkorligt lämnar henne,
säger känslan i magen att hon är påväg åt rätt håll,
stegen leder mot det som hon önskar,
ett liv hon vill leva,
och aldrig har hon varit så mycket hon.
En säker känsla i magen viskar att hon inte behöver vinna,
för vad finns att vinna?
- kärlek och trygghet är ingenting man vinner.
Hon har vunnit sig själv ännu en gång och den insikten får den vita snön att gnistra till i gatlyktans sken och musikens toner finner sin väg rakt in i hennes hjärta.
Hon släpper in den människa som hon klär i framtidens kläder,
en vacker man som finns där och rör vid hennes inre när hon ber om det.
En man som ser vad hennes hjärta längtar efter,
men känslan av att han spelar sin roll utifrån ett välskrivet manus är genomträngande och klär hennes inre med en tunn hinna av frost.
Hon kämpar i tysthet mot det kalla,
men med dåligt resultat,
och det lägger sig som ett tryck över bröstet som hon inte kan dölja,
för hon vill inte leva i det mellanland dit han ibland tar henne,
där hon mot allt förnuft stannar kvar och han med all säkerhet försvinner.
Det är en situation som passar henne illa,
och när natten går över till gryning kommer insikten att hon har förlett sig själv igen,
hon förlorade det viktigaste.
Och hon vet,
att den kvinnan som är hans.
hon som kan spela sin roll har fått ta sin plats,
och morgonens solstrålar suddar ut allt det som har sagts och delats dem emellan,
och hon tänker:
...så mörk är natten i midvintertid,
och ilskan slår emot henne,
för hon har ingenstans att fly,
du har ditt ljus,
det som aldrig viker av,
det enda hon har nu är sin ekande tomhet,
och hon vet att hon ljuger,
men det är hennes sanning som du aldrig velat se.
