Allt för...
ofta glömmer hon bort sin tacksamhet,
allt det hon prisar och det hon besjunger.
Förblindad gömmer hon sig i en ensamhet som klär henne,
som styrker henne,
men inte för henne framåt.
Men så plötsligt påminns hon,
dimman lättar och hon ser de vackra, fina diamanter som väntar på henne.
Trofasta.
Och hon borde jubla,
men hon är bara lättad,
och hjärtat får luft,
frisk höstklar luft.
Hon känner vemod och tacksamhet.
Kommentarer
Trackback
