Så går en dag

Andas in din närvaro, 

din doft och din värme. 

 

En doft som egenligen är helt ren utan kanter eller dimensioner, 

men som för mig är bottenlös och jag faller in i dess djup varje gång du kommer nära. 

 

Varje gång jag får vila mitt ansikte nära dig blundar jag och låter mig falla in den djupaste kärlek jag någonsin kännt. 

 

Den kärlek som gör mig så rädd,

tänk om du aldrig förstår,

tänk om jag aldrig förmår, 

visa eller förklara djupet av det hav av känslor som du får mig känna. 

 

Nu kan jag omsluta dig i min armar, 

ge dig min fysiska värme, 

dra dig nära mitt hjärta och påminna dig om var du kommer från och var ditt hem alltid kommer vara. 

 

Men sen när din kropp inte ryms i mina armar, 

när ord står över handlingar, 

när ditt liv tar sin plats och jag får flytta mig, 

när livet skapar skikt som grulmar sikten och vi inte når varandra genom dessa lager. 

 

Minns då hur jag andades nära, så nära dig, 

att din doft alltid kommer vara det vackraste,

 

Minns att din doft vr det som fick mig att kämpa när jag ville ge upp,

den fick mig att kämpa varje minut, varje sekund, 

för dig, 

för den kärlek jag känner för dig.