Så går en dag

Till L och A:

Hårda knän mot en panna som skälver,
tårarna landar på det hårda och kalla marmorgolvet precis intill mina fötter,
kapitulerar inför mig själv och låter mig falla. 

Då ser jag er,
mitt i allt det hopplösa,
mina älskade,
som en bild på näthinnan,
en gåva från dig. 

Ser er där Ni leder mig fram,
när jag haltar, 
bär mig när jag vacklar, 
på den vägen som leder fram mot min räddning. 

Ni sluter upp bredvid mig och med gemensam kraft tar ni grepp på varsin sida och stöttar upp en kropp som inte förmår mer, 
hjälper mig fram, 
leder mig längs gången fram till kraften.

Väl framme faller jag ner på knä och böjer mitt huvud i era händer, 
ni hör min viskande bön, 
och förstärker den med era bedjande röster, 
allt det jag inte förmår det ser ni genom hans kraft,
- bara du. 

Tacksamheten slår mig med full kraft och spränger mitt hjärtas gränser, 
orden tar slut, 
och det enda jag kan viska är;

- Nåd,
  denna förunderliga nåd,
  att jag har er.