Förutsägelse
Du förutsåg ditt eget fall,
dina intentioner var aldrig rena och du lade orden i min mun som nu klär min sanning,
tiden gör sitt och jag vill aldrig mer se dig,
för du visste redan innan.
Jag kommer aldrig någonsin mer andas din luft,
den insikten sjunker längre och längre in och jag tvingas bearbeta små bitar av det som vi höll vi våra händer,
som jag vårdade med allt jag hade,
och du förtvivlat försökte hålla på avstånd.
Hon förlåter dig,
älskade, älskade vän,
hon förlåter dig,
för hon älskar dig,
men hon kan aldrig mer vara dig nära.
Det gör inte ont längre,
inte alls,
för du finns inte.
Det är så sanningen ser ut nu,
för hon har hittat en plats där du har bleknat,
och smärtan finns,
den molar långt bak i ryggen,
men inte alls som då.
Men när du tränger dig på,
när konturerna får färg och skärpa,
då smärtar det sår som aldrig läker.
Sveket.
För ingenting smärtar mer än insikten att ha blivit omfamnad av bedragelsen, lögnen och förudmjukelsen?
Och allt jag har kvar viskar jag med sammanbitna läppar,
orden som är större än allt annat,
rena mig med elden från din ande,
rena mig och gör mig mer lik dig,
låt mig dö från allt som är mitt eget,
rena mig,
hela mig,
Och du helar och du renar,
du och ingen annan,
skapar på nytt igen det som nu är dött,
och sången stiger,
luften fyller lungorna,
reser henne upp för att möta det som är kvar.
