Du har din frihet i ett andetag
Hon tror på lögnen ännu en gång,
hon hör den så tydligt och orden skär genom ett vakuum som kallas hopp,
hon står rakryggad för att strax därefter bli golvad av en sanning.
Din sanning,
som du aldrig trott på själv,
som du gömmer så väl,
men som blir synlig i en kristallklar spegling av dina handlingar.
Allt det du inte säger,
det ser hon så klart,
alltför klart.
Sanningen manifesterar alltid sig själv,
helt utan din hjälp står den där,
när ska du förstå?
Hon har utkämpat ett krig för länge nu,
en strid mot det stora svarta,
det som är ihåligt och kallt,
ja, allt det hårda som fyller ditt inre.
För där står hon kapitulerad på såriga knän,
med sina blodiga knytnävar slår hon mot ditt bröst,
likt en ensam soldat med det kalla stålet mot tinningen vet hon att det är över nu.
Hon är stark,
så förbannat stark,
för stark för sitt eget bästa,
och hon slåss med sina vapen.
För värst är inte den fysiska smärtan,
den smärtan orsakad av gruset som gräver sig in i de öppna såren,
Nej, den är nära på konkret befriande,
när ilskan och maktlösheten i hennes bröst för länge sedan förstört hennes smärtgräns.
Hon har svalt så länge nu,
allt för att upprätthålla den fasad du accepterar,
men hon exploderar snart,
då finns du inte längre kvar,
för vem vågar stå kvar när känslan brinner?
Då kan du andas och hon kan leva.
Du har din frihet i ett andetag om du bara uttalar orden.
