Så går en dag

Varsamt tar du över varje cell i hennes kropp,
varsamt träder en väg fram,
och hon ler innifrån och ut.

Ler bort en rädsla,
en rädsla som inte lamslår,
utan leder henne.

Hon är inte vilsen,
hon vet,
men inte hur,
men hon vet.

Och allt är nytt,
ingenting är som då,
och hon är hänförd.

Rädd men hänförd. 

Hon klarar det, 
hon gör faktiskt det, 
utan sår, 
utan tårar, 
och utan panik, 
det är bara en varm känsla i magen som får syre och växer. 

Och hon längtar, 
men hon lever nu,
varsamt. 

Varsamt skrapar vi på ytan,
varsamt skapar vi någonting starkt och fint. 

Hon är rädd, men inte som då.