Hon är...
...så förbannat liten och hon vill bara be dig dra åt helvete.
Jag är så arg, förbannat, förtvivlad och framförallt så rosenrasande arg...
så kommer tårarna,
adrenalinet pumpar,
och jag sparkar förtvivlat med skon i marken,
vänder mig om,
tomt,
slår händerna mot trästammen,
idiot.
Ingenting, nej ingenting har känts på så många veckor och så kommer allt som ett jävla brev på posten nu.
Alla de gånger jag bara har tagit emot, tröstat och accepterat de uttalade lögnerna, ja all den ilska som inte existerat förut bara bubblar upp och jag får inte skrika, jag kan inte skrika.
Och jag orkar inte,
jag klarar det här också men jag orkar inte...
...för hon blir så förbannat ensam när hon slår händerna i trägolvet och låter själen bli översköljd.
Kommentarer
Trackback
