Så går en dag

Hon vet inte längre,
hennes manus har tagit slut,
snaran har lossat runt halsen och kvar finns bara de röda märken som det grova repet lämnat på hennes tunna hud.

Hon vet inte hur hon ska hantera sin nyvunna frihet,
ljuset flödar in i de vrår där det tidigare var så mörkt,
ljuset bländar och gör allt synligt,
varenda dammkorn syns i solens oförlåtande strålar,
det skär i hennes ögon.

Ambivalens...

Motstridigt kämpar hon mot den känsla som får henne att vilja springa tillbaka,
tillbaka till mörkret där hennes ögon kan se igen,
det hon kallar för hemma.

Det är där smärtan bor,
det är ju hennes vän, men det har du aldrig förstått,
smärtan är vännen som är trogen in i döden,
som ingen annan.

Den har alltid funnits där,
när de vassa kanterna sakta slipats bort och distansen gett såren en tunn hinna fylls hon av känslan, 
 
Tristess...

Då söker hon rörelsen,
då river hon upp såren och skär i det ljusa och mjuka,

blod,
tårar,
smärta,

allt är symboler för känslan.
 
Känslan som är hennes älskarinna,
som sluter henne i sitt järngrepp och får henne att fyllas av känslan,
- en känsla som hon klart och tydligt uttalar livet.

Hon åminner sig greppet om halsen som får hennes kind att blossa,
blodröd,
kärlekens färg, säger dom.

För hon minns dina händer 
värmen, 
styrkan,  
men framförallt den ständiga ovissheten som smekte hennes inre,  
som våldförde sig på hennes själ men det var ju det hon bad om, 

Du levererade previs vad hon ville, 
du gav henne liv, 
den efterlängtade rörelsen i den vardag hon inte klarar av att hantera. 

Du gav henne skygglapparna, 
de som hon alltid söker för att slippa det som konfrontera det som smärtar mest, 

livet självt, 
i sin enkelhet, 
hon.

- det är dags att bryta cirklarna.