Så går en dag

för jag ser dig,
och jag hör dig,

det är oundvikligt,

du är mig så nära, 
men samtidigt så långt borta, 
som alltid,

distans är ditt förnamn, 

för du är aldrig nära,
på riktigt,
alltid påväg, 

konstant rörelse,

du hittar inte din hamn.

Och du kommer gå ifrån mig också,

i ditt sökande,

insikten gör ont,
vissheten gör mig stark,  

för du vandrar den rastlöses väg. 

Ber dig stanna, 
låt allt falla min vackra,  
är så innerligt trött på din fasad. 

I min tystnad, 
avgör jag om kraften finns, 
om viljan räcker, 

är så farligt nära att bränna mig,

men jag har lärt mig, 
jag är ingen,
ingen som du kan spela ditt spel med,  
jag spelar inte efter reglerna och det vet du. 

Snart få även mina lungor luft, 
hög höstklar frisk luft, 
kantad av röda och gula löv, 
daggvått gräs och soldränkt dimma. 

Och då går jag, 
med stadiga steg, 
lämnar jag det som du inte stänger dörren till, 
och reser, 
så långt bort. 

Men doften försvinner aldrig.