Så går en dag

En måndag är till ända.
Här sitter jag med tandborsten i munnen på min ryamatta och sammanfattar dagen.

Promenad i skogen på morgonen i ett underbart vackert Linköping, höstklar luft och några små gula löv på marken, rönnbären är sådär jätteröda och tunga klasar lyser upp det gröna. Finns bara ett ord: Vackert!

Åkte till Norpan, klippte och tejpade, lekte vattenmolekyl.

Grupplunchade och åkte hem med Sandra och pluggade efter att ha tömt hennes däck på luft av misstag :-P Ups...! Vi fick en del gjort och sen vankades träning.

Ett fullt skivstångspass klämde in Sandra och Emma och Elin och Lovisa fick promenera. Jag ÄLSKAR skivstångspassen. Lassar på vikt och kör till det inte går längre. Ser en stark tjej i spegeln och kommer på mig själv att det är jag, och då ler jag och tänker - Jag är värd det här!

Spenderade tid med mina två hjärtan. Skönt och värdefullt, mat, prat och lite tv. Framförallt en förhoppning om den här hösten, att den ska få bli lika spännande som den förra. Ser att det ligger framför, ser att jag står i det. Vill fånga men det är lite som att pilla bort skorpan från ett sår, man kan absolut inte låta bli men man vet att det kommer svida. Men jag VILL VILL VILL!

Jag är rastlös och vill ut, 
från mina begränsningar och murar som jag bygger,
där du står som en vakt, 
och jag tänker gå förbi dig,
dig som jag har skapat.  

Måste få frisk luft, 
kväver mig själv,
för det finns ingenting där,
oavsett vad som sägs.

Én rastlös själ,
påkallar uppmärksamhet,
ett sviket hjärta tar ut sin rätt,
en kropp och en individ vill bli mätt.

Går en annan väg nu.


...att du säger allt med hög och tydlig röst och ärligt talat så jag vill inte lyssna till din tystnad.

Nu och då,
alltid,
vi.