Det känns som...


...som jag fått en ny kompis och det är jag glad för.


-

Borde inte,
vill egentligen inte,

är lite rädd,
men tar ett steg till ändå,

trampar dig på tårna,
du vänder dig från mig och går,
väljer bort.

Jag spelar ett spel, 
ett spel ingen annan spelar. 

Vi har beträtt laglöst land.  

Vill bara slippa,
för hur länge ska jag orka se?

Hur lång tid ska insikten få ta?
Den som finns där i bakhuvudet,
fast fortfarande så långt borta.

Kom fram, konfrontera mig,
jag vill vara klar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback