Så går en dag

 

 

...viljan växer, 
   en vilja att bryta upp,
   min vilja,
   från det som fyllt mig så länge,
   kanske nästintill kontrollerat mig.

Utmaningarna ligger framför,
det är dags att sträcka ut handen,
och låta dig leda,
släppa det krampaktiga taget som jag håller kring det som var.

Varför förälskar jag mig alltid i det förflutna,
när det är utmaningarna och framåtrörelsen som ger livsglädje?

Varför vill jag stanna i det som varit när verkligheten är en annan?

Och allt synes så klart ikväll,
ja när du lämnade mig,
för det gjorde du,
det kunde du inte dölja.

Som jag har väntat på att det skulle ske,
och visst känns det,
det svider till när du söker det i hennes ögon,
men just den smärtan förtjänar jag till viss del, 
för jag har tagit av det som inte var mitt,
nu får jag backa och jag behöver min distans,
jag klarar mig. 

Men det var lite som den sista tråden som faktiskt brast, 
och den orsakade inte panik,
utan bara känslan av att det är dags nu...

...ta steget ut och börja igen. 

Vad vill jag? 

För visst har vi en uppgift även om den är liten, 
och nog känns det som att du var med och styrde igår, 
du leder, 
men jag behöver ett längre perspektiv för att se, 
tills dess får jag vila i din famn,
men jag tror du har en mening. 

Men jag är så innerligt trött på ensamheten som urholkar, 
som skapar ett tomrum,
och det är så svårt att fylla.

Kan aldrig fly för det är jag, 
allt jag har, 
jag.

~

På lördag kommer Malin med en flaska rött från Sydafrika och jag ser verkligen fram emot det, jättemassormycket!
Ett steg i rätt riktning,
en rörelse,
en känsla,
en vilja,
min vilja!



 


  
Blir varm i hjärtat!