Så går en dag

...för typ tredje gången får frågan om hon har bebis i magen av kidsen.

Alltid lika roligt, ångestframkallande och givande ha dessa samtal med kidsen på jobbet. (Ja, jag ska åka och träna snart, ja, inga ursäkter längre)

H kommer och kryper upp i knät och sätter sig gränsle över mina ben,
ramlar lite framåt och gosar in sig mellan mina obefintliga bröst,
jag ser verkligen hur han funderar på något, (alltså det knakar nästan)
han känner lite på min mage, 
och råkar klämma lite på mina bröst,  

- Emma var är dina barn?
- Jag har inga barn, svarar jag.
- Men (piper mig i valkarna) finns det en bebis här inne?
- Äh nej, (förhoppningsvis, tack gode gud inte)
- MEN varför inte?
- Ehhh (här börjar det bli lite småjobbigt ;-)) för att jag inte har några barn, svarar jag.
- Är det ingen bebis där?
- Nej.
- Har doktorn tagit bort bebisen? (:-0, okej vad kom det där ifrån?)
- Eh nej det har aldrig varit en bebis där.
- Men varför, har inte alla mammor barn?
- Men jag är ingen mamma, säger jag.
- Varför är det så?

Här börjar Emma bli lite fundersam över hur hon ska ta sig ur sitautionen utan att gå in allt för mycket på blommor och bin :-P

Och den enda tanken som dyker upp i mitt huvud och egentligen det enda rätta att säga skulle ju ha varit:

- Jo det är såhär att jag har inga barn för jag har ingen att producera dom med.... ;-)

...men va fasen det kan man ju inte säga till en 5-åring med ordförståelsenedsättning.

Nej inte ens Emma kan säga så, trots att jag spöar ungarna i bandy och fia med knuff för att jag inte vill förlora...

=D

...fast bara när ingen ser.

Ibland har jag tråkigt, men inte så ofta.