Så går en dag

Smet in på biblioteket i lördags,
trivs där,
går längs de långa raderna av böcker,
drar mina fingrar längs ryggen på böckerna,
så många ord,
ett spektra av känslor, 
stor lycka och offantlig sorg, 
allt ryms.

Funderar på vilken bok som ska få dela sina ord med mig den här veckan, 
det är psykiatrivecka på biblioteket, 
Ditt inre centrum av Marta Cullberg Weston fick följa med hem. 

En bild från hennes ord har stannat kvar, 

Du sitter och tittar mot ett skogsbryn när du plötsligt ser en rörelse. Långsamt så lösgör sig en gestalt ur skuggorna. En person framträder och kommer vandrande mot dig. När personen kommer närmare inser du att det är du själv. 

Vad är det du ser?
Vad känner du inför dig själv när du iakttar personen?
Är du nöjd med den du är?

Kanske slitna frågeställningar, 
uttjatade ord, 
självkänsla vs självförtroende, 

men ständigt aktuellt, 

allra helst när fotfästet glider, 
blicken viks undan i något som kanske kan kallas skam. 

Vågar vi se oss själva?

Det är dags att börja drömma igen, 
öppna upp hjärtat för vinden som vill ta tag,
för hjärtats slag som viskar - du är värd! 

Våga tro på hoppet, 
stå upp för det som är jag, 
ge min röst och mina ord luft. 

Vill andas drömmar igen.


~

Viljan var så stor, 
att få möta där du tar slut,

belysa det som ögat ser,
och som får hjärtat att krampa, 
en spegelbild av en tomhet,

ett eko i döda ögon,
resonans i en evighet, 
var förlorade du glädjen?

Tomma ögon söker,
ett mål,
något som består,
men som återigen fastnar i din återvändsgränd,
upprepning intill kall känsla av frustration.
 
Längtan att få ge ett svar,
ord utan eftertanke,
utan omvänd dragkamp. 

En öppenhet vi aldrig mer kommer uppleva, 
jag lägger sten efter sten på dess plats, 
snart är en oändligt hög mur klar, 
tillräckligt hög för att skydda?  

Ett ögonblick,
en verklighet att glömma,
 
små andetag i din närhet som du delar, 
men inte jag, 
det var aldrig jag.    

~