Linköping - Norrköping
Du ser på mig,
jag vet att du granskar mig för det gör du alltid,
som om du önskade att du skulle hitta en ny dimension i skuggan av mitt inre,
något djupare,
något klarare,
där du skulle kunde landa.
Men jag lever i tanken på en framtid,
blundar för din inre kamp,
och drömmer oskyldigt
medens du varsamt formulerar de oundvikliga orden i ditt inre,
ändrar tonläge,röst och intensitet för att mildra det som komma skall.
Om jag skulle vilja förstå vad du döljer bakom din flackande blick,
ett enda ord av din tanke;
Du måste gå,
då hade jag inte varit kvar här längre.
Men kroppen känner det som själen förtränger,
och dina ord förblir outtalade.
Och så länge tystnaden smeker,
tvingar jag de stumma orden att bli din handling,
för att belysa sanningen,
den som känns men inte finns,
och allt,
ja allt är bara ett sista uttryck för min totala maktlöshet.
Min vilja är tvådelad,
så stark - viljan,
så sårbar - sanningen.
Och i ett sista försök att vinna tillbaka mitt liv,
tvingar jag dig att lämna mig.
Och sakta kommer kraften åter,
men en liten del,
förblir alltid död,
och kommer aldrig mer åter.
Kommentarer
Trackback
