Så går en dag

Du tittar med övetygande blick och säger mig, att det är i allt det svåra som människan blir stark,
du bedyrar,
att det är efter de allra svagaste stunderna som en människa går rakryggad ut på andra sidan.

Jag ser inte andra sidan, 
sedan igår ser jag ingenting, 
för allt är som en dimma, 
och det enda som kan kallas klart är ett knivskarpt tryck över bröstet. 

Och jag tänker helvete, 
jävla helvete,  
jag väser fram orden i en ensamhet, 
för all kraft är slut,
vägen finns inte längre. 

Jag har lagt känslorna på is så länge nu, 
en sorg, 
all ilska, 
och all förbannad vilja. 

Och det sliter när det släpper taget, 
när andningen inte längre går att kontrollera, 
när varma salta tårar droppar mot tyget, 
när knytnävar krampaktigt landar mot det mjuka. 

Tanken mot känslan, så oresonabelt. 

Och kraften måste få ta slut, 
den rinner sakta ur mig,
och det är rött, varmt och kladdigt, 
sakta droppar det ner mot en sanningen som hånler mot mig genom en avbild av det som är ni. 

I allt detta är du mitt hopp och min framtid,
och för varje droppe är jag ett steg närmre, 
men,  

omslut mig inatt och värm det kalla, jag ber.