Så går en dag

Känner en lycka svår att beskriva,
en lycka som hänger i en tunn sytråd,
men samtidigt är förankarad i det mest solida berg.

Klamrar mig fast,
men släpper.

Självständig?

Kryper tillbaka.

Beroende!

Förtröstan i praktiken,
förströstan dragen till sin spets:

Lägga bort jämförelsen, kampen och självständigheten?
Ni som är mina skydd, 
min tillflykt.  

Jag hör din röst,
så klar och varm,
den säger:

Ja min älskade,
ja, släpp taget.

Jag måste låta dig få komma in under trots att det gör ont,
inte om,
utan när,
när det värker.