Så går en dag

hur det någonsin ska kunna tina inuti mig,

istid,
tjock förbannad istid

hur jag ska kunna andas.

Jag sitter fast,

fastnar alltid i min labyrint

och jag vill bara dö.  

Andnöd  

Jag hatar det,
det är så starkt,
hatar dig inte,
jag hatar det,
vet inte vad,
men vad det än är så hatar jag det.

Den situationen,
som får mig att försvinna,
blekna och sjunka till botten.

Förintas

Alltid utan förvarning.

Och det enda jag vill göra är att lägga mig ner och skrika,
banka och slå,
försvinna och låta allt bara rinna över.
 
Men jag får inte,
jag måste kämpa,

kämpa för verkligeheten,

för att inte stå ensam

kämpa emot för mina känslor är irrationella och helt omotiverade.

Osynliga

Och det finns inget svar,
på frågan varför. 

Därför tystnar jag,  
så flyr jag, 
flyr till mitt eget, 
mitt mörka,

ett skal kvar av mig  

för det är ju där jag trivs, 
det har du ju sagt, 
och nog väljer jag det här själv, 
det gör jag, 
hela tiden. 

Väljer fel,
låter känslan ta över,
alltid för ofta.

Jag är ju inte som du, 
en önskan om att vara som du,
att jag hade fått det där som du fick, 
som du fick för att du klarar av, 

för att du är stark, 
och jag är svag
  

För mig skär det,
det du har,
jag behöver det,
så förbannat, jävla mycket behöver jag det.

Och nu vill jag bara fylla mitt tomma ekande inre med rött starkt härligt vin,

för att få se stjärnorna rusa fortare än jag,
för att få förlora mig

Men det var då,
det är repris,
och det handlar bara om en sak,
och det är fel,
så jävla fel.

På ett sätt hatar jag spelet,
det där jävla spelet,
för det är så fult,
och jag passar inte in,
det är bara jag som inte kan ta spelreglerna,
för jag förlorar mig,
alltid,
jag faller alltid.

Förbannad, ledsen och arg.
 
Så jävla förbannad,
mest på mig själv,
för att jag inte klarar,
klarar av att vara,
klarar av att se.

Förbannad för att det spränger så i bröstet och att jag inte kan hantera det.

Kommer jag någonsin bli nöjd?
eller kommer denna förbannade rastlöshet och tomhet förfölja mig in i evigheten?

En tomhet jag inte kan fylla med någonting.

Rädd,
för jag vill kunna,
ledsen,
 för att du inte vågar se.

Det är min största tillgång och min djupaste svaghet,
samspel.

...och visst tinar jag men inte inatt.