Så går en dag

Nu sitter Emma med balkongdörren öppen,
det är sent och den svala luften smeker mot hennes solvarma hud.


Ur högtalaren sjunger Lasse Winnerbäck på låg volym:

Jag dricker glögg
Med balkong dörren öppen inatt
Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder

Som du sa det kan vara svårt att bli riktigt nöjd
Det är så lätt att fantisera
Och mina tankar och minnen står mig upp i halsen
Men mycket vill ha mera

Jag hugger i sten
Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur
Några armar och ben
Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur.


Sommaren har kommit på riktigt,
inte för att stanna men den har kommit på riktigt,
nu är den här,
älskade den är här.


Skolan lider mot sitt slut,
idag avslutade vi rapporten.
Så sjukt kul vi har haft under den här veckan som denna rapport har förlösts.


Imorgon ska den in och sen blir det klassfest med brännboll.


Lite vemod fast mest glädje.


En spännande höst ligger framför med mycket nytt,
men det är färdriktning framåt,
det är dit jag ska,
här och nu,
påväg framåt.


Och i vanlig Emmaanda så ska det nojjas lite,
lite oro ska slita i kroppen,
så är det bara.


Acceptans.


Ser fram emot att få komma hem,
få träffa de guldklimpar som finns där,
och de som kommer hemåt igen.


Återsamling.


Fånga en sommar som ligger i min hand,
en sommar med mycket spontanitet.


Få komma åter till en ny lägenhet, ett nytt program men förhoppningsvis samma fina nät av vänner som stöttar och fångar mig här.

De som jag skrattar tillsammans med, 
det där skrattet som börjar i någonstans nere i magen och ofta slutar i glädjetårar. 

De vänner som jag äter tillsammans med, 
som jag ser på film med,
som vill dela sin vardag. 

De som ser mig, 
som ger livslust, 
som får mig golvad och stum av givmildhet.

Villkorslöst. 

Och hur ska Emma förklara? 
När hon mitt i natten sitter vaken för att hjärtat bubblar över, 
bubblar över av sommar, 
tacksamhet, 
glädje, 
och verklighet. 


Framförallt och störst av allt,
känslan av att leva. 


När hon cyklar iväg efter sommarens första utefriskispass i en smockfull trädgårdsförening med strålande sol, med en vän som är så nära precis bredvid, påväg för att möta upp ännu en ängel. För att sedan landa i en stor fin trygghet med volleyboll, lite film men framförallt värmen och det villkorslösa: 

Oavsett.
Inte om eller när utan nu.
Självklarhet. 


Hon brister ut:


- Jag tror jag älskar mitt liv! Känslan av att inte vilja ändra på någonting är svindlande, inte långvarig, men svindlande. 

 
Kan bara ge dig äran för detta, solar mig i din glans och strålar av tacksamhet. 



Lifehouse Everything: