Fjäderlätt


Kan inte se mig mätt,
 låt mig få gömma mig i din blick
vill se dig en gång till,
föralltid
vill känna.

Det fjäderlätta som fladdrade till,
 så enkelt
det rörde sig,
 smekte mig på insidan
det som varit dött,
 försvunnet och omöjligt
så kallt och vissnat,
 dött
så länge,
glöd
det fladdrade till.

Så litet,
 bara
en rörelse,
 obeskrivligt
men så stort,
 så litet
ett livstecken.
 
En känsla så långt innifrån,
 bergfast
så stark,
 skör
så rätt,
 flyktig
men så rädd.





Man måste våga lyfta,
våga släppa.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback