Så går en dag

Det här var det värsta du kunde göra,
så förbannat ont som du gör mig.  

Det avgrundsdjupa mörka hål som dina ord lämnar efter sig går inte att beskriva.

Fruktansvärd besvikelse,
ett så stort svek,
jag tror inte att du längre kan reparera den skadan som är gjord.
 
Jag kommer få leva med hålet.

Så arg och så jävla ledsen.

Jag tappar all kraft,
all den kraft som jag samlat på mig släcker du ut i ett enda andetag,
allt det jag byggt upp,
och jag faller.

Vad håller du på med?
Vad är det som händer. 
 
Det värker i bröstet, 
fruktansvärd smärta,
och hela mitt inre blir till is.

Stelnar och tårarna bränner.
 
Är det här sanningen?
Ska det vara såhär? 

Att det skulle göra så ont att visa, 
och det får inte synas, 

för så nära får ingen gå,
så nära mitt mörkaste,
det som smärtar nåt så fruktansvärt.

Där har ni inget att göra.

Jag är ensam i detta,
måste klara av,
måste igenom,
måste leva.

Men hur?

Det är så nära,
det närmaste du kan komma,
och det svider och bränner.

Och jag vet att du blir rädd,
nu skrämmer jag dig,
men du,
var inte rädd,
jag förlorar,
oavsett.

för du vet nu och du stod inte kvar.  

Jag vill bara skrika,
rakt ut:
Håll mig,
snälla låt mig få falla,
och ta emot mig.

Lämna mig inte,
för helvete lämna mig inte,
jag har inget annat.