Så går en dag

Du tar precis det du vill ha,
det du behöver,

överlevnad,

sen skjuter du mig enkelt ifrån dig,
reser dig och går,

en överenskommelse?

Du går din väg,
en väg som är smal och enkelriktad,
där finns inget utrymme,
det är inget konstigt med det,
det råder platsbrist.

Orden som sägs blir tomma,
de hänger i luften,

är det ömsesidigt?

orden blir ihåliga på vägen innan de når mig,
medens min känsla växer.

Du har din välbehövliga distans,
så nära,
men så långt bort,

självklart,
du klarar dig inte utan,
vem är du då.
vem skulle du vara?

Du har din distans,
jag har min tomhet.

Du tar vad du vill ha,
jag ger,
det enda som jag kan ge,

min makt?

det förgängliga,

oförmögen?

Men det jag vill säga,
det jag vill ge,
det viktiga,
alla de tusen stjärnor som jag vill visa dig,
mina tankar, 
det som är jag, 
det vänder du ryggen till. 

Distansen i din röst talar en sanning, 
en sanning du kanske inte själv känner, 
men jag vet, 
för det är samma kyla som får det svarta inuti mig att växa, 

för du tar vad du vill ha, 
vad du behöver, 

konsekvensen är min.