Så går en dag

Rösten är inte desperat,
inte gäll eller hård.

Skärpan finns där,
men det är också allt,
för den tysta mjuka rösten menar allvar,
det är på riktigt nu,
kanske mer än någonsin.

Och det är ärligt,
långt innifrån ärligt.

Skrämmande?

Ja,
men mest ovant,
känslan är inte bekant utan en främling har slagit rot,
fast värmen i bröstet är ganska behaglig.

Men allt för ofta vill jag agera högtalare åt rösten.
Förstärka den svaga signalen,
ja så att du hör.

Hör att jag finns,
så att du ser mig,

För det som den tysta rösten viskar till mig vill jag skrika ut:
- Jag bryr mig mer än någonsin.

Känslan är svår att göra av någonstans,
men jag stoppar in den i ett fack,
långt in,
och stänger dörren.

Gömmer nyckeln tills dess rösten har blivit så pass stark att den hörs genom dörren,

men jag finns,
alltid.