Förblindad
Låser mig vid mitt överflöd,
vanan gör mig girig,
tar allt för givet som inte är en självklarhet.
Mina ögon gruasas av mitt begär,
förblindas och du bleknar bort,
skapar en vallgrav.
När ska mitt eget verk ta slut?
Min egen kamp,
förd mot mig själv,
för att förtjäna kärlek, vänskap, pengar och bekräftelsen.
När ska min egen kamp få tappa kraft?
Låt mig få kapitulera inför din storhet.
Så du får komma nära,
in under min pansar,
dit jag inte ens letar mig in själv.
Viljan är så stark,
min vilja,
min kamp,
mitt egna verk,
mitt luftslott.
Men Herre,
när mitt eget verk är över,
när jag andas din frid,
då får du chansen att skapa det du vill se.
Men hur?
förtröstan,
förtröstan på dig,
Gudsförtröstan,
hoppet som aldrig bleknar,
tron på att du ska förbarma dig,
inte visshet,
utan bara en strimma av hopp,
min tro.
Kommentarer
Trackback
