Så går en dag

Hörde du mig?

Rösten jag döljer,
 
Jag frågar dig,
ställer frågan i förbifarten.

Tror inte du hör mig,
min röst försvinner i mitt genomträngande och krävande väsen,

jag är bara för mycket, 
orkar inte se.  

För jag skriker åt dig när du inte ser,

slår mina knytnävar mot ditt bröst och faller ner på knä,

gråter över mitt behov av att skydda mig.

För vi har gått,

lämnat det som var,
det som fanns.

Sanningen är den att jag väljer att spela en roll som inte klär mig,
men jag har svårt att acceptera,

och det får mig att vilja dansa de svåra stegen,
får mig att vilja värma mitt inre med varmt rödvin,
snubbla över stenarna och gå Ågatan ner,
cykla i dimman,
förföra och förleda mig,
in i berusningens vackra värld,
där jag får vara dig nära.

Upprepningen skär i mitt inre,

det är den som skrämmer,

för ett år sedan höll jag krampaktigt i din hand,
du spelade och jag sjöng,

Winnerbäcks röst:

Den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet
och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvet'
och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna,
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna.

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is.

Vi satt där tillsammans fast du hade gått,
jag var kvar,
men du hade lämnat.

Vi stämde så illa,
men sjöng vackert,
vi rörde vid varandra,

och du fick mig varm med dina andetag nära min hals.  

Natten är inte varm längre,
kylan kryper in under skinnet, 
allt blir så påtagligt.

Du besitter fortfarande känslan.

Du har dina moln,
och jag kan inte skingra dom,
och jag kan inte låta dom vara,

Jag har mina ord,
som du sa.