Så går en dag

Du kommer aldrig förstå vidden,
av det som sker.

Viljan finns inte,
och det lämnar en sorg svår att belysa.

Förstår inte hur,
och kommer aldrig förstå varför,
det förunderliga,
storheten,
som rymmer en individ.

Så många ärr,
spår av livet som smeker, sliter och drar,
så många spår,
av det som var då.

Konturerna suddas sakta ut,
och det är dags att gå,
det är dags att lämna.

För sanning flyter ihop med historia,
och bilden blir suddig.

När mina minnen inte är dina,
när orden mister sin styrka och sin innebörd,
då dina ord bleknar.

Jag lämnar nu,  

En tystnad,
som talar,
säger allt,
 och du äger den.
 
För bitarna faller på plats,
får en sanning som du aldrig gav,
och allt,
ja, allt förändras.
 
Ett skal,
av något som fanns,
så många lager,
skikt att ta sig igenom,
med olika tjocklek.

Och längst där inne en liten skärva av hopp,
den lilla glöd som aldrig,
nej aldrig falnar.

Jag ber,
blås liv i den lilla elden,
ge den liv,
mitt liv,
mitt hopp.

~
Var vill du ha mig?
Jag är för dig.

 Du evige klippa.
~