Så går en dag

Förståelsen kommer mer och mer,

samtidigt som smärtan ökar.
 

Och ibland tar det över,

tårarna faller och paniken spränger.

Trycket lättar när tårarna får rinna längs kinderna,

så varma,

och så salta.

Tröttheten sprider sig i hela kroppen.

Jag kämpar så hårt för att inte behöva se,

för jag vill inte ta i det,

ser inte hur jag ska kunna ändra,

ändra det som är,

och det som var.

Håller så hårt i er,

ni är som skört glas i mina händer,

så nära att krossas.

Men så dyrbara,

insikten att ni är det viktigaste för mig,

så är det inte för er,

men för mig.

Jag har inte det andra.

Vem som orsakat eller bär skulden i det finns det inget svar på,

ser bara en anledning till det som är så ömt och svart.

Och jag kläder dig i den trygghet jag inte äger.