Så går en dag

...jag hatar att bli reducerad till ingen.

uppenbarligen genomskinlig.

Succesivt har du ställt mig längst bak,
och jag är så arg,
så jävla ledsen,
och förbannad.

Sjukt förbannad,
så arg,
okontrollerbart,
sammanbitna käkar och ett kvävt skrik.

Det är bara jag och min jävla ilska.

Jag blev omsprungen och ramlade in sist över mållinjen,
fan ta dig,
du la ett stort jävla krokben framför mig,
det är inte rättvist,
tycker att spelreglerna är sjukt fula,
vad sägs om lite sanning?
 
Du ljög mig rakt upp i ansiktet.

Får bara säga grattis, grattis så jävla mycket och jag menar ingenting.  

Och det här är bara början.

Jag vill bara dö. 

Fan...

ljuger nog mest för mig själv,
för vem vill se,
allt det där man trycker in allra längst in i garderoben för att slippa ta tag i.

Och jag vet att jag kommer stå där,
på andra sidan,
med kläderna sorterade,
men inte ikväll,
inte ikväll.

Ikväll är jag bara arg,
så jävla arg.

Befria mig?