Så går en dag

.... i Linköping.

när jag cyklar fort fort genom natten, tar kurvan lite för snabbt, tappar fästet sådär lagom, vinden smeker kinden, ja till och med sliter tag i håret, musiken i öronen, i minnet färskt en skön middag med en jämlike.

Möter de mötandes blickar, 
förstår ni inte?  

Lars Winnerbäck sjunger om kyrktornet,
mitt kyrktorn,
högt, högt i mina öron.
Han sjunger om min å, 
och mitt liv. 

Har du en plats där jag kan vila?

Rösten smeker precis där jag vill, 

du vet var,
ja du vet, 
för du känner, 

känner mig, 
älskade, 
och jag är hos dig, 
du vet inte om det, 
men jag är hos dig.  

Vimmel, 

människor som dricker öl på uteserveringarna, och det är ljummet. 
Solen sjunker sakta men glädjen tilltar. 

Staden lever,

livet, 
förundras över det märkliga, 
över det förunderliga, 
det som jag vill dela, 
och samtidigt hålla för mig själv, 
du är min fantasi, 
det räcker.  

För ikväll är du så nära, 
gör dig till min glädje,
till min sorg.

Vet att jag lurar mig,
gör jag inte alltid det?
 
Men glädjen tar över,
glädjen över en framtid,
jag hoppas du finns kvar.

Ser du mig då?

Här är jag,
jag väntar så länge till.

NATTGLÄDJE