Vill...
En text från förra veckan sitter kvar i mitt huvud:
Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vi är kraftfulla bakom allt förnuft.
det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss.
Vi frågar oss själva - Vem är jag att vara lysande, härlig, talangfull och fantastisk?
Faktiskt - Vem är du att vara allt det?
Du är ett barn av Gud.
Att du spelar liten gör inte världen bättre.
det finns ingenting upplyst över att krypma för att andra inte ska känna sig osäkrai din närhet.
Vi är födda att visa Gud härligheten som finns i oss inom oss.
Den finns inte bara i några av oss - den finns i oss alla.
Och när vi låter vårt ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.
När vi blir fria från vår egen rädsla, befriar vi vår närvaro automatiskt andra omkring oss.
Ur ett tal till nationen av Nelson Mandela.
En annan tanke vägrar också lämna min hjärna...
Till våren kanske...
Starta upp avlastning för ensamstående föräldrar genom att ta hand om deras barn några timmar.
Kanske bara tid för en kaffe, en stund på en madrass med lite lugn musik eller bara tid att gå och klippa sig.
För hur viktig är inte egentiden? Vi är ingenting utan egentiden, ingenting.
Tankar som får växa...
Fast jag tror jag har facit i handen.
Tryckte verkligen ner mig själv i skorna i helgen, ännu en gång så långt ner. Varför, varför och åter varför?
Jag tappar förtroendet och jag tappar självkänslan.
Joel, Elin och jag var och lyssnade på Olle Carlsson nu på eftermiddagen. Vi sänkte medleåldern med jag 30 år kanske...men han är otrolig även om jag kanske inte tyckte att han fick fram sitt budskap på bästa sätt, så som jag har hört honom förut. Men bara hans röst, hållning och ord gör att jag känner hopp.
Några smakprov från en fredagskväll som började som en "en lugn öl på HG"
som blev en middag hos Elin med St Inez!
Vila mitt trötta hjärta där får.
