Så går en dag

Nu.

Nu finns ingenting.
Tom i blicken och i själen.
 Trött innifrån.
Varför är det bara jag?
 
Enträget.

Det trycker på och vill fram.
Jag har stått imot länge nu.
Sysselsatt tankarna lagt i en högre växel.

Resultat.

Jag klarade fallet utan skrapsår.
Jag klarade mig från slaget.
Jag klarade att resa mig.

Slutsats.

Men mot ensamheten som kommer krypandes.
Ensamheten som slår till med nyvunna krafter.
Mot den finns inga omvägar.

Spenderat dagen i en annorlunda miljö med nya människor. Jag är inte riktigt bekväm med hur det är där. Jag är alldeles för sprallig och för oallvarlig för att vara där. Jag tror dom irriterar sig på mig ganska mycket. Det är ingen situation som jag är van vid. Jag brukar inte vara oomtyckt. Brukar se till att behaga dom flesta för att inte störa.

Men när människor ser ner på mig.
Sätter sig över mig. utan anledning då kan jag inte sitta tyst. Den ena damen pratar med mig som om jag vore ett barn. Fruktansvärt överpedagogisk är hon och det stör mig. Har verkligen försökt att ha ett öppet sinne men idag bevisade dom motsatsen.

Klasskillnader. 

Varför ska jag behöva behandlas som ovetande bara för att jag inte har deras utbildning. Dom kan banne mig diskutera med mig iallafall!  

Nu ska jag sova och försöka vakna upp till en skön dag!

Frid!