Så går en dag

Ridån föll ner,
svartare än den mörkaste natt.
Oemotståndlig smärta som fyller ögonen med tårar.
Tårar som faller ner tungt på golvet.
Kroppen viker sig,
själen är trött,
kroppen är trött,
och jag faller.

Jag kämpar emot med all min kraft,
jag ger upp,
du fångar mig när jag faller,
jag vet,
men ändå är jag så rädd.

Vill falla men förnuftet säger nej.

Jag faller till tonerna av en röst som smeker och jag sätter händerna i golvet.

Ljudet fastnar i halsen och tårarna rinner.

Ett väsande ljud,

Varför?

Det släpper,
och du möter mig och säger:
Du vet ju,
Emma, du vet ju.
 
Och du ser ett brustet hjärta när jag kommer hem.
Och du håller mig så hårt, sådär hårt så det inte går att tvivla.

Nu är det över och jag vilar i tystnaden och långt bort, så långt bort hör jag jubel.

Ni jublar och sjunger och snart sjunger jag med er och för dig.