Så går en dag

Jag lever!

Hade helt glömt bort hur det här kändes, jag minns precis hur jag satt på bussen från Rudbeck med MD:n i öronen och totalt bara lät musiken uppfylla hela min kropp.

Blodet rusade,
benen pirrade,
magen knöt sig på ett skönt sätt
och jag längtade, längtade så.
 
Längtade efter kärlek och trodde att det var det min kropp längtade efter,
jag uppfylldes av livet självt!

Jag fick den största kärleken av alla!

Tacksam.

Igår när jag och R var på stinsen så hörde jag musiken igen...och sakta kom känslorna tillbaka, det bubblade och jag mindes solen mot mitt ansikte.

Nu laddar jag podden och ska ge mig ut längs Edsviken!