Så går en dag

Jag tror aldrig jag har kännt mig så ensam,
trots att jag har hur mycket människor runt omkring mig som helst!
Hur kan det bli så?

Patrik Isakssons låt "En chans till" ekar i huvudet...spelas om  och om igen....

Nu har du hittat någon annan,
du har sprungit vidare.
Och jag bor kvar här i en kall tom stad där jag sakta suddas ut.
Och när jag vandrar hem längs åsögatan så ställer jag mig frågan om igen:
- Får jag aldrig mer vara din vän ?

När du inte längre tar min hand
på det sätt du en gång gjort,
och när du vänder bort din blick innan du ens har svarat min
då vill jag dränka mig i ni vet vad,
tills ingen känner igen mig som Patrik, han ja,
han som var din vän.

Gav vi oss tid att fundera?
- vad menar du med det?
Mitt hjärta vill mera
- du vill ändå vara fri.
Är det verkligen så att det vi hade aldrig kommer igen?

Får jag aldrig mera vara din vän?
Vem får nu vara din vän?
Vem blir kvar hos dig? Tröstar och håller dig varm?


Egentligen behöver jag kanske bara semester....jag är trött.
Sömn funkar det också kanske!
God natt!
Over and out!
Puss!