Kärlek
Karin Boye:
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
~
Hon lär sig om kärleken,
den enkla, rena,
självklara kärleken som aldrig tar slut.
Hon håller en liten fågelunge i sin hand,
försöker skydda den in i det sista,
men inser smärtsamt att hon måste låta den flyga,
använda sina vingar,
få visa all sin potential.
Hon älskar allt för mycket för att hålla kvar,
du är allt för dyrbar,
och sanningen ännu skymd i dunkel.
Kärleken söker inte sitt,
hon smakar på orden,
innebörden är bitter men sanningen obeskrivligt ljus.
~
