När hon försvinner...
Hon har svårt att andas,
tyngden som ligger över bröstet är tryckande,
hon kämpar med all sin kraft för att orka,
för att stå upprätt,
jag vet att du föraktar henne, för hon klarar det inte.
Du ser på henne, oförstående,
hon är så kall och så väldigt långt borta,
omöjlig att nå,
du möter henne med smek, vänlighet och ilska,
men ingenting, nej ingenting tar dig innanför hennes mur,
tills dess hon går sönder och släpper allt.
Men hon blir allt svårare att nå.
Och du vet varför,
- du kallar det att fly,
men hon vill bara gå, hon vill friheten,
utan påminnelsen, utan vetskapen och utan de minnen som ni delat,
det är en frihet som liknar ensamheten och den lockar med sin mörka tystnad och helande vakuum.
För hon sprängs,
imploderar av en smärta som inte vet sina gränser,
och hon kan inte dela den.
Det är en smärta som du orsakar,
hon vågar knappt uttala orden men det är ditt fel,
det är du och hon är ledsen, innifrån och ut, in i varje cell finns sorgen och tröttheten slår henne med full kraft.
Du får inte förstöra henne,
hon är stark,
men hon måste få andas,
och hon gråter i tystnaden och i ensamheten för hon förlorade känns det allt som oftast som,
men dina vägar äro outgrundliga,
och allt har du lovat,
men när?
Håll mig nu.
