Så går en dag

Nu ska jag kila iväg och leka en stund med Tildeskrutten!

Du förutsåg ditt eget fall,
dina intentioner var aldrig rena och du lade orden i min mun som nu klär min sanning,
tiden gör sitt och jag vill aldrig mer se dig,

för du visste redan innan. 
 
Jag kommer aldrig någonsin mer andas din luft,
den insikten sjunker längre och längre in och jag tvingas bearbeta små bitar av det som vi höll vi våra händer,
som jag vårdade med allt jag hade, 
och du förtvivlat försökte hålla på avstånd.    

Hon förlåter dig,
älskade, älskade vän,
hon förlåter dig,
för hon älskar dig, 

men hon kan aldrig mer vara dig nära.

Det gör inte ont längre,
inte alls, 
för du finns inte. 

Det är så sanningen ser ut nu, 
för hon har hittat en plats där du har bleknat, 
och smärtan finns, 
den molar långt bak i ryggen, 
men inte alls som då.  

Men när du tränger dig på,
när konturerna får färg och skärpa,
då smärtar det sår som aldrig läker. 

Sveket. 

För ingenting smärtar mer än insikten att ha blivit omfamnad av bedragelsen, lögnen och förudmjukelsen?

Och allt jag har kvar viskar jag med sammanbitna läppar,
orden som är större än allt annat, 

rena mig med elden från din ande,
rena mig och gör mig mer lik dig,
låt mig dö från allt som är mitt eget, 
rena mig, 
hela mig, 

Och du helar och du renar,
du och ingen annan, 
skapar på nytt igen det som nu är dött, 

och sången stiger, 
luften fyller lungorna, 

reser henne upp för att möta det som är kvar.

Hon har svårt att andas,
tyngden som ligger över bröstet är tryckande,
hon kämpar med all sin kraft för att orka,
för att stå upprätt,

jag vet att du föraktar henne, för hon klarar det inte.

Du ser på henne, oförstående,
hon är så kall och så väldigt långt borta,
omöjlig att nå, 
du möter henne med smek, vänlighet och ilska, 
men ingenting, nej ingenting tar dig innanför hennes mur, 
tills dess hon går sönder och släpper allt.

Men hon blir allt svårare att nå.

Och du vet varför,

- du kallar det att fly,

men hon vill bara gå, hon vill friheten,
utan påminnelsen, utan vetskapen och utan de minnen som ni delat,
det är en frihet som liknar ensamheten och den lockar med sin mörka tystnad och helande vakuum.

För hon sprängs,
imploderar av en smärta som inte vet sina gränser, 
och hon kan inte dela den. 

Det är en smärta som du orsakar, 
hon vågar knappt uttala orden men det är ditt fel, 
det är du och hon är ledsen, innifrån och ut, in i varje cell finns sorgen och tröttheten slår henne med full kraft. 

Du får inte förstöra henne, 
hon är stark, 
men hon måste få andas, 

och hon gråter i tystnaden och i ensamheten för hon förlorade känns det allt som oftast som,
men dina vägar äro outgrundliga,
och allt har du lovat,
men när?  

Håll mig nu.

Jag tog ditt liv inatt,

så enkelt och så lätt men med en besk eftersmak av smärta 

en makt en människa besitter men inte ska använda.


Nu finns du inte längre,

så lite som redan är så mycket måste dö 

jag vet hur du din lena hud skulle ha kännts mot mina fingertoppar,
hur mina läppar skulle ha lämnat avtryck mot din panna.


Men allt detta, 

denna död

för min frihet,
min vilja,
och min lust.


Bara jag,

kan inte se längre nu, förlåt mig

vill inte tänka på dig,
det som skulle ha funnits.


Men den natten bestämde hon sig,

hon ska aldrig säga att hon inte kan,
för hon besitter förmågan som är oändlig.

...var slut åkte Julia och jag till Gjörvelns slott och badade och picnicade! Väl där hittade vi Emma och Linda, vilken överraskning :-)

Vattnet var varmt, barnen tjoade, gott sällskap och maten smakade fint, skön lördag!

Linda tar fram sin GIGANTISKA kortlek

Fin fina Julia

Den var verkligen gigantisk, haha!

Efter en gråmulen dag sprack det upp och solen kom fram och gav oss en fantastisk kväll på mälarpaviljongen,

Stockholm är underbart!

Simon, Nisan och Emelie njuter i solen

Vi firade kvällen med Rosé

Fina vänner

Vi var inte ensamma att njuta av sommarstockholm denna kväll :-)

Kvällen avslutades med kärlekssagor, munspel och fina samtal till centralen!