Så går en dag

Det finns där, 
jag anar en skugga i din blick, 

ett djup,
utan botten,
och utan slut.

Det svindlar till,
märkbart,
det suger till i magen,

för du tar mig dit ibland, min kära. 

Vill äga tiden, 
men man kan inte äga,
man kan aldrig äga varandra.

Trots ensamheten,
för visst är vi ensamma,
det är vi alla,
ingen går fri från ensamheten.

Ensamheten blir så påtaglig nära intill tvåsamheten.

Du ger mig en liten del,

av ditt djup,
av den du är,
av det mörka och av det ljusa.

Ja, då finns det inte ord för att förklara,
det är omöjligt.
 
Vilar i min tacksamhet, 
med en liten,
ja, en liten strimma av rädsla.